Vargaslätten
Vargaslätten
Resan till Irak
I april 2007 reste tre av Botaniska trädgårdens medarbetare till Erbil, i den självstyrande
kurdiska regionen i Irak, för att diskutera planerna på en botanisk trädgård i området.
Intendent Henrik Zetterlund var med på resan.
Varför i all sin dar åker man till Irak 2007 – frivilligt?
Jo - 2006 hade Django (vår kurdiske medarbetare) varit inbjuden till en miljökonferens i
Duhuk, en av den kurdiska regionens större städer. Efter fortsatta kontakter fick han veta att
man var mycket positiv till en botanisk trädgård i närheten av Erbil, regionens huvudstad,
man hade redan ett förslag på var den skulle ligga.
Främre orienten tillhör sedan länge ett av våra floristiskt mest intressanta områden, att vi
mötts av de mest underbara, gästfria invånare under många andra resor dit gjorde saken inte
mindre intressant. Vi kände att vi kunde bidraga med något, kanske föregå med ett gott, nonprofit
exempel. Kurdistan och hela Mesopotamien är jordbrukets och trädgårdskonstens vagga
och den basala kunskapen i dessa ämnen har nått oss nordbor, indirekt, genom utvandringar
därifrån.
Arne Strid skötte korrespondensen med Dr. Anwar Abdullah, premiärminister Barzanis
rådgivare i frågor som rör jordbruk och hållbar utveckling. Tillsammans bestämde vi att först
lära känna varandras avsikter och förmågor. Så den 22 april bar det iväg. Stockholm – Erbil
direkt, det finns många kurder i Sverige. På flygplatsen plockades vi upp av Sliva Hassan, en
fantastisk kurdiska från Stockholm. Väl på hotellet möttes vi av Dr. Anwar som har forskat på
och arbetat med jord- och skogsbruk i England och Danmark, och har sin familj i
Köpenhamn.
De följande dagarna var vi upptagna med att presentera vår idé för guvernör,
utbildningsminister, miljöminister, universitetets prefekt och jordbrukshögskolans rektor. Att
vistas i parlamentsbyggnaden i Erbil är lätt surrealistiskt, tro inte att svenska är ett hemligt
språk i dessa korridorer; talesman från Västra Frölunda, minister från Göteborg, rådgivare
från Enköping och Stockholm – långpendlare med familjer just på dessa orter.
Säkerhetstänkandet är högt och man får passera murar av gigantiska L-stöd, identifiera sig
för militär och passera detektorbågar innan man kommer in i offentliga byggnader. Denna del
av den Kurdiska regionen befolkas nästan bara av kurder varför attentat är mycket ovanliga.
De inträffar förvisso som vi blev varse efter vår hemkomst.
Vi hann också med att vara turister i Erbil (också stavat Arbil eller Irbil) eller Hawler som
staden heter på kurdiska. Den 6000 år gamla staden ligger strategiskt på en hög kulle. På
slättlandet nedan ligger den nya staden, här byggs frenetiskt och man får lite känsla av
”boom-town” – Dubai är förebilden för återuppbyggnaden. Nu är den gamla staden tömd på
invånare och ett gigantiskt restaureringsarbete har inletts för att återupprätta denna
mänsklighetens klenod.
På fredagen bar det iväg ut i fält; Dr. Anwar, Sliva, rektorn med fru, Erbils borgmästare,
Stafford Clarry och hans son Argun. Från Göteborgs botaniska trädgård deltog Django
Avgerinos, Gerben Tjeerdsma samt undertecknad. Stafford är en amerikansk rådgivare åt
premiärministern i humanitära frågor och kom till Irak 1991 i samband med återflyttningen av
amerikanska kurder. Han har förblivit den kurdiska regionen trogen sen dess och ingen känner
bergsvägarna och de minerade områdena så väl som han.
Bergen i kurdiska Irak har ett väl utbyggt vägnät. Saddam lät bygga detta för att kunna
utrota kurderna och kriga mot Iran. Få svenskar är varse den systematiska utrotning av kurder
som Saddam genomförde under slutet av 1980-talet. Vi minns kanske giftgasattacken mot
Halabja i april 1988 men praktiskt taget varje by jämnades med marken, boskapen dödades
och männen deporterades till osunda områden i södra Irak. Först 1991 kunde
återuppbyggnaden börja under visst amerikanskt beskydd.
Erbil ligger på 400-500 meters höjd, omgivet av bördigt jordbruksland. Mot norr och väst
möter man snart en böljande stäpp. Genom djupa raviner med smältvattenfall kommer man in
i de berg som gränsar mot Iran och Turkiet. När man angör de kurdiska bergen från Turkiet
och Iran så är det från en högplatå på ca 2000 meters höjd men i Irak startar man från
låglandet. Så vi fick uppleva medelhavsflora, buskskog med ekkratt och olika vildpistasch,
tallskog, ekskog, stäpp och bergsmiljöer.
Ängarna färgades blodröda av bukettranunkel (Ranunculus asiaticus) och vallmo, inne i de
storslagna ravinerna såg vi Dionysia bornmuelleri, en klippviva som bara växer här. Nära den
iranska gränsen kom vi nästan upp till snön. En rik lökflora finns i dessa outforskade berg,
arter av sorghyacint (Bellevalia), blåsvarta pärlhyacinter (Muscari inconstrictum),
storblommig knallröd tulpan (Tulipa systola). Tyvärr var den eftertraktade Tulipa kurdica
under snö. Den mest avlägsna byn vi nådde var helt återuppbyggd och vi möttes av byns
manliga befolkning, trakterades med te på sedvanligt vis. Natten tillbringades i en helt ny
stugby ovan staden Rawanduz, här fanns restaurang, sommar-rodel och diverse andra
aktiviteter. Detta projekt drivs och finansieras av en kurd från Enköping!
Följande dag var också givande. En lokal med miljontals exemplar av babylonisk iris (Iris
aucheri) där vi kunde selektera extra fina färgformer. Vi besökte den fantastiska
Shanidargrottan där man har grävt fram fyra skelett av neandertalare, en av dem var begravd
tillsammans med blommor för ca 70 000 år sedan – så snacka om blomsterälskartradition! Vi
körde vidare mot staden Barzani som är centrum för klanen med samma namn. Här har rått
jakt- och avverkningsförbud i generationer så landskapet var sagolikt vackert. Väl i Barzani
besökte vi Mustafa Barzanis grav, en plats som har ett enormt symbolvärde för alla kurder. På
den ytterst enkla graven var planterat babylonisk iris och Bongardia – vilda blommor från
Kurdistans berg.
Den sista dagen avslutade vi diskussionerna med Dr. Anwar. En botanisk trädgård i Erbil
bör ta fasta på regionens betydelse för jord- och trädgårdsbruket, den historiska aspekten ger
ett trädgården en världsunik position. Dr. Anwar framförde den kurdiska identiteten och ville
vidare ha anläggningar som rosarium, fjärilsträdgård, arboretum, nyttoträdgård,
kryddträdgård, perenner, barnträdgård, inhemska blommor och lökar samt service i form av
besökarcentrum, café och plantskola.
Platsen för trädgården ligger ett par mil från Erbil längs vägen mot Sulaymaniya, ett
hänförande vackert kull-landskap med rik flora och artesiskt vatten som tränger upp med
självtryck om man borrar i marken.
Vi enades om att vad Göteborgs botaniska trädgård främst kan bidraga med är kunskap och
kontakter, att upprätta ett prokurdiskt nätverk i Sverige, utbilda en chefsträdgårdsmästare i
Göteborg och Erbil, biträda i designarbetet, bjuda in en kurdisk delegation till Sverige. Detta
skulle vara ett första steg.
Skulle vi vara framgångsrika i denna fas så blir nästa steg att försöka uppbringa svenskt
bistånd till någon av byggnaderna i trädgården samt gemensamt med Erbil försöka utöka
intresse och finansiering till EU-nivå. Som ett tredje steg ser vi vår betydelse i det framtida
skötsel- och utvecklingsarbetet.
För att projektet skall vara framgångsrikt krävs att de svenska biståndsorganen fr. a. SIDA
är välvilligt inställda till våra planer och nu får vi ge oss i kast med att försöka övertyga dessa
institutioner. Den tyska motsvarigheten till SIDA kommer inom kort att investera 12 miljoner
euro i ett projekt som består i att utbilda jordbrukare.
Sverige står väldigt högt i kurs i den kurdiska regionen på grund av det stöd vi givit genom
asyl och bistånd under de svåraste åren. Men, frågade sig samtliga svenskkurder vi mötte,
varför visar Sverige inget intresse nu under uppbyggnadsfasen? ”Det enda svenska
myndigheter vill diskutera nu är flyktingfrågan – hjälp oss med uppbyggnaden så kommer
flyktingarna att återvända.”
Kurderna har inga vänner annat än bergen sägs det. Om någon av läsarna har en idé om hur
vi skall nå fram med våra intentioner så hör av er – låt oss bevisa motsatsen.
Henrik Zetterlund